fbpx

8 Fakta om Finska Vinterkriget

finska vinterkriget

 

 

 

 

 

Det finska vinterkriget var ett krig som utkämpades mellan Finland och dåvarande Sovjetunionen mellan den 30 november 1939 till 13 mars 1940.

nummer-1

Finland hade vädret på sin sida

Vintern 1939-1940 var en av de allra kallaste vintrarna som uppmätts någonsin i Finland. Temperaturen låg i regel på mellan -20 och -40 grader. Temperaturen var självklart inte behaglig för någon av sidorna – men finnarna hade fördelen av att ha bättre lokalkännedom och kunna ägna sig åt gerillakrigsföring. Moralen var dessutom hög i de finska trupperna, trots att de var i stort numerärt underläge.

 

nummer-2

Sovjetiska bombplan anföll finska städer

Majoriteten av Finlands större städer anfölls av sovjetiska bombflygplan under krigen. I Helsingfors så flydde mer än 100 000 människor från staden av rädsla för att skadas eller dödas av bombardemangen. Historiker bedömer att omkring 1000 enskilda bombanfall skedde – enbart mot civila mål. Bomberna dödade 956 personer och skadade flera tusen.

 

nummer-3

Många finländska barn hamnade i Sverige

Under kriget så räknar man med att omkring 70 000 barn från Finland transporterades till Sverige och de övriga Nordiska länderna. Då Sverige var neutralt under hela andra världskriget och låg närmast geografiskt så hamnade de flesta barnen här. De flesta av barnen återvände till Finland igen efter krigets slut, men omkring 10 000 av dem blev adopterade av sina nya svenska familjer.

nummer-4

Svenska frivilliga

I Sverige är ”Finlands sak är vår” en välkänd paroll. Finland hade inte varit självständigt länge innan kriget utbröt, så kopplingen till Sverige fanns redan på den tiden. Man räknar med att ungefär 9500 svenska frivilliga soldater deltog i vinterkriget och kämpade på finländarnas sida. 727 av dessa var även norrmän.

nummer-5

Stalin trodde att kriget skulle ta mycket kortare tid

Sovjetunionens ledare Josef Stalin underskattade finländarnas stridskapacitet och trodde kriget skulle vara över på endast 12 dagar. Det var dock en grov missberäkning och över 250 000 sovjetiska soldater fick sätta livet till innan de två sidorna till slut mäklade om fred.

 

nummer-6

Freden slöts den 13 mars klockan 11.00

Även om finländarna kämpade tappert och med mycket större framgång än vad någon hade trott varit möjligt blev det till slut nödvändigt att sluta fred för att undvika större förluster. Den sovjetiska staten var i grund och botten mycket större än den finska, och hade kriget fortsatt hade det kunnat leda till ännu mer död och förödelse. Till slut for den finska statsministern Risto Ryti till Moskva och förhandlade fram ett fredsavtal som innebar att finländarna fick fick ge de finska områdena Karelska näset, Viborg och Kexholm till Sovjetunionen. Detta motsvarade 10% av hela landets yta. Fredsavtalet var ett hårt slag för en stor del av det finska folket, men hade inte freden mäklats hade det troligtvis lett till att landet till slut hade blivit ockuperat, likt baltstaterna Estland, Lettland och Litauen.

 

nummer-7

Vita döden – Simo Häyhä

Simo Häyhä är en legendarisk figur i det finska vinterkriget. Han föddes den 17 december 1905 i Rautjärvi och död 1 april 2002 i Fredrikshamn. Smeknamnet ”Vita döden” eller Valkoinen kuolema som det heter på finska, uppstod tack vare hans nästan utomjordliga effektivitet som prickskytt. Han räknas av militärhistoriker som en av världens mest effektiva prickskyttar. Det finns olika källor, men enligt dessa så dödade han mellan 500 – 742 under den relativt korta tid som kriget pågick. Simo gjorde inte några större väsen av sig efter kriget och i det civila så jobbade han som bonde.

nummer-5

En finsk ”quislingregering” bildades

Sovjetunionen upprättade den 1 december en quislingregering på badorten Terijoki som låg vid den finsk-sovjetiska gränsen och som erövrats på krigets första dag. Terijokiregeringen leddes av den finländske kommunisten Otto Ville Kuusinen. Syftet från Sovjetunionens sida var att få till stånd en Sovjet-vänlig regering i Finland. Efter krigets slut blev dock så aldrig fallet utan han höll sig kvar i Sovjet och blev där en högt uppsatt ämbetsman – han var dock inte längre önskvärd i Finland.